Det är så solklart. Jag fattar inte hur jag kunnat missa det? Att jag aldrig haft en tanke på det ens? Ju mer jag läser desto mer övertygad är jag. Att jag inte läst så mycket om just detta beror på att jag tänker mer "jaha, psykiatriska problem" eller mer i allmänna termer och inte så mycket just kvinnorelaterade problem, så är inte speciellt insatt i just det heller.
Insikten hjälper dock ej denna månad, which sucks. Eller hjälper, finns väl naturligtvis inga garantier att nån kräm hjälper på just mig anyhow.
Tänkte börja i den änden i alla fall, vill inte springa på vårdcentral mer än nödvändigt. Skulle annars börjat med den exakt nu (kanske för någon dag sen). Nu börjar hormonerna förstöra, ser direkt på hyn också att shit´s going down, får fula utslag och hyn blir oren.
För en vecka sen gick jag på semester, hade riktigt sköna lediga dagar i början och det tar verkligen emot att erkänna det då jag verkligen behövt en paus från jobbet, men det är enklare att jobba. Det är fortfarande så att när jag är ledig kommer allt över mig och jag orkar inte må dåligt mer. Jag är inte rädd för att känna egentligen, eller fejsa mina problem, men känner besvikelse samtidigt över att det aldrig blir bättre och att jag står och stampar på samma jävla punkt, och kan inte heller styra någonting eller ta mig framåt. Känner även, trots att jag är ledig från jobbet, att jag senaste dagarna börjat grubbla över jobbgrejer och känner mig uppjagad över diverse saker där, när jag verkligen behöver vara ledig. Så jävla irriterande! Knappt sovit något på flera nätter nu heller, så kan väl konstatera att jag är då inte på topp. Är jag förresten aldrig annars heller, så fuck it all. Jag trivs egentligen bra med mitt jobb på många sätt, bra jobbarkompisar och roliga arbetsuppgifter t.ex, men det är för högt tryck och de dagar som är värst har jag helt omöjligt att varva ner, kan ha hjärtklappning hela kvällen och direkt när jag är stressad slutar jag andas så blir helt slut i luftrören också på köpet.
Men det är inte såhär jag vill ha det. Detta eviga glapp. Känns som hemmet är en krigszon och ingen är sams längre, vilket också krossar mitt hjärta. Barnen vill bara spela eller sitta med deras skärmar, och jag vantrivs som sagt i den här lägenheten. Känns som den bringar otur.
Behöver dock ta en sak i taket och det är måendet. som är absolut prio 1, eftersom när jag mår såhär känns allt annars ändå bara meningslöst och då orkar jag inte heller kämpa eftersom ingenting spelar någon roll.
Känner mig helt dränerad på energi idag efter ett breakdown igår, behövde nog gråta ut förvisso, men känner mig fortfarande bara trasig och splittrad inombords och det är inte en jävel runtomkring som bryr sig = den här ensamma känslan. Men jag kan dra mitt lass själv, det har jag alltid gjort. Bara att jag tänker släppa lasset den här gången.Tänker i alla fall inte dra runt på några andras lass.
