PMDD
Det är så solklart. Jag fattar inte hur jag kunnat missa det? Att jag aldrig haft en tanke på det ens? Ju mer jag läser desto mer övertygad är jag. Att jag inte läst så mycket om just detta beror på att jag tänker mer "jaha, psykiatriska problem" eller mer i allmänna termer och inte så mycket just kvinnorelaterade problem, så är inte speciellt insatt i just det heller.
Insikten hjälper dock ej denna månad, which sucks. Eller hjälper, finns väl naturligtvis inga garantier att nån kräm hjälper på just mig anyhow.
Tänkte börja i den änden i alla fall, vill inte springa på vårdcentral mer än nödvändigt. Skulle annars börjat med den exakt nu (kanske för någon dag sen). Nu börjar hormonerna förstöra, ser direkt på hyn också att shit´s going down, får fula utslag och hyn blir oren.
För en vecka sen gick jag på semester, hade riktigt sköna lediga dagar i början och det tar verkligen emot att erkänna det då jag verkligen behövt en paus från jobbet, men det är enklare att jobba. Det är fortfarande så att när jag är ledig kommer allt över mig och jag orkar inte må dåligt mer. Jag är inte rädd för att känna egentligen, eller fejsa mina problem, men känner besvikelse samtidigt över att det aldrig blir bättre och att jag står och stampar på samma jävla punkt, och kan inte heller styra någonting eller ta mig framåt. Känner även, trots att jag är ledig från jobbet, att jag senaste dagarna börjat grubbla över jobbgrejer och känner mig uppjagad över diverse saker där, när jag verkligen behöver vara ledig. Så jävla irriterande! Knappt sovit något på flera nätter nu heller, så kan väl konstatera att jag är då inte på topp. Är jag förresten aldrig annars heller, så fuck it all. Jag trivs egentligen bra med mitt jobb på många sätt, bra jobbarkompisar och roliga arbetsuppgifter t.ex, men det är för högt tryck och de dagar som är värst har jag helt omöjligt att varva ner, kan ha hjärtklappning hela kvällen och direkt när jag är stressad slutar jag andas så blir helt slut i luftrören också på köpet.
Men det är inte såhär jag vill ha det. Detta eviga glapp. Känns som hemmet är en krigszon och ingen är sams längre, vilket också krossar mitt hjärta. Barnen vill bara spela eller sitta med deras skärmar, och jag vantrivs som sagt i den här lägenheten. Känns som den bringar otur.
Behöver dock ta en sak i taket och det är måendet. som är absolut prio 1, eftersom när jag mår såhär känns allt annars ändå bara meningslöst och då orkar jag inte heller kämpa eftersom ingenting spelar någon roll.
Känner mig helt dränerad på energi idag efter ett breakdown igår, behövde nog gråta ut förvisso, men känner mig fortfarande bara trasig och splittrad inombords och det är inte en jävel runtomkring som bryr sig = den här ensamma känslan. Men jag kan dra mitt lass själv, det har jag alltid gjort. Bara att jag tänker släppa lasset den här gången.Tänker i alla fall inte dra runt på några andras lass.
Juldagsblues
HAHAHA så jävla tragiskt. Det känns verkligen som att jag ALDRIG är glad, aldrig nånsin positiv, när jag läser saker jag skrivit. Till mitt försvar - där i och för sig jag inte ens behöver stå till svars för ett jävla skit och är normen GLAD OCH TACKSAM OCH OKOMPLICERAD, ja ta då er jävla norm och kör upp innan jag spräcker skiten ur den.
Nåväl. Det jag skulle komma till är att jorå, jag är glad ibland, även om jag har ett förhållandevis lågt normalläge. Jag har inget behov av att skriva när jag har en bra dag, så klart det blir lite lätt icke-representativt när det endast är grått eller svart. Tror det beror på att jag mått dåligt under så många år, tar tid att få ordning på allt och är väl säkert så att jag har en och annan diagnos också som jag inte direkt känner behov av att få veta.
Jag håller i princip alltid på med diverse förklaringsmodeller för både min hälsa och mitt psyke. Det senaste teorin jag kör stenhårt på är hormonellt fel/någon slags skevhet eller obalans. Ja men det är ju för fan inte normalt att vara såhär. Sen märker jag också på hyn vad det är för faser. Det är som att enda gången jag mår bra är runt mens, då känner jag mig relativt stabil i humöret, och gladare och lättare i psyket.
sen brakar helvetet loss, ju fler dagar det går.
Grejen är ju den att detta skulle ju på - riktigt - kunna vara roten till väldigt många saker som känns fel i mitt liv, då humöret och mitt mående är det absolut värsta (... och orsakar mycket annan skit).
Just nu är läget sådär. Vi har verkligen haft en otroligt härlig jul, riktigt löjligt idyllisk!
Ändå finns det där. Det där SATANS skavet.
Glappet. Det där mellanrummet mellan önskat scenario och verklighet.
40 år och jag jämför mig förvisso inte så mycket med andra, men jag har alltid haft höga mål och satt ribban högt för mig själv. Och jämfört med vad jag hade hoppats på, så har jag en låååång väg kvar. Och på tal om glapp, oh but YES, självklart har jag ett glapp även inom mig själv (för att göra röran komplett, liksom!) en del av mig VET att det inte sitter i materiella ting, hög lön och ett fint hus. Jag vet ju att det handlar om att glädjas över det jag har, glädjas över att få umgås med de personer jag vill, känna tacksamhet över det lilla och kunna vara i nuet och inte ha fler saker än vad jag använder. Men de saker som är felande står samtidigt i vägen för detta, den här sunkiga lägenheten frambringar verkligen inte harmoni OCH DET SPELAR INGEN FUCKING ROLL hur mycket jag vill vara mindfulness-mästare så FÖRMÅR jag inte mig till det i den här soptippen. Men det gör mig inte heller till en ytlig person att jag älskar behandlingar, skönhetsfix och vackra ting. I lagom dos.
Blir full i skratt över hur en funkar, jag fick ett tips av en kompis om någon kräm som hjälpt henne mot PMS. Den har jag tänkt beställa, men inte blivit av då den kostade typ 400 spänn. Men jag skulle utan att blinka kunna boka in nån behandling för 3000. Nej, jag ska beställa den där krämjäveln, kruxet är att jag har noll koll på dagar, men får väl prova och gissa mig till när det är dags att börja köra den där (då en ska köra från ägglossning och framåt, eller hur det nu var). Krämer känns betydligt bättre än andra varianter, tänker inte äta några hormoner, never ever again.
Så, tillbaka till idag. Jag har sen jag gick på semester känt mig så trött att det är löjligt. Vet att jag har pressat mig hårt och kört på i 180, men blir så himla irriterad när jag inte kan pressa och tvinga, trots att det är just det jag behöver låta bli att göra. Har man gjort så hela livet så är det dock inte bara. Mamma och pappa skulle åka i morse, så jag gick upp typ 9:30. Tröttast i kommunen. Känner mig helt trasig idag, översvämmas av känslor jag inte riktigt kan sätta ord på och formulera. Brukar alltid släppa litegrann när jag vet whatta fuck´s going on.
Förutom trött känner jag mig väldigt uppgiven. Det är nog det som hänt i år, jag orkar inte kämpa mer... nu får det fan vända. Och det är inte ett skit som vänder om man inte orkar vända på det, för det är ingen annan som kan vända något åt en heller om en inte själv är med på banan, så att säga. Då kvarstår min fundering, var hittar en den kraften i den här röran, och när en själv saknar energi och glädje...?
2016, under större delen av året, var jag utmattad och för mig visade det sig mest på det emotionella planet, märkte tydligt också fysiskt. Jag har verkligen aldrig gråtit så mycket som förra året. Orkade heller knappt ens lyfta en hantel längre, tappade allt av den lilla muskelmassa jag försökt bygga upp, fattade ingenting och fattade verkligen inte hur jag inte längre kunde pressa mig själv, jag som alltid klarat det? Jag har alltid jobbat, genom mina värsta mörkaste depressioner, genom panikångestperioder och genom sorg och livskriser.
Nu gråter jag inte längre, känner mig inte heller utmattad, men känner fortfarande ingenting. Känner absolut med andra, det är inte det, men känner inte någonting gällande mig själv, eller rättare sagt känner ingen glädje eller bra saker. Å andra sidan känner jag mig inte heller direkt deprimerad. Undrar om detta är sviter efter utmattningen...?
Eftersom jag är helt besatt av mina listor tänkte jag lista vad som kan vara roten till mina problem.
- långvarig otrygghet - på grund av helt sjuka saker jag har blivit utsatt för och tvingats gå igenom - som satt spår och lett till bland annat ett avancerat katastroftänk, detta genomsyrar ALLT i min vardag.
- hormonell obalans/fel? Detta måste utredas, fort som fan!!!!
- har min inställning blivit helt uppfuckad? Är jag numera min egen värsta fiende? Jag känner mig nämligen inte speciellt hoppfull längre, plus vet tyvärr att det mesta har inte någon mening. Blir ju lätt så att det blir en självuppfyllande profetia. Alltså vet jag inte heller om jag har gått igenom för mycket skit och motgångar, eller om det bara handlar om "hej och hå,upp i fjällen bestefar! Det här måste jag vända till något positivt". Fast nej, när jag hör många andras livsproblem så inser jag att jag har gått igenom tunga saker.
- depressiv personlighet, möjligtvis något ännu värre än så? Men nja, jag är inte psykotisk, jag har (tyvärr, hehe) inga maniska skov, och jag tror tyvärr jag är en alldeles FÖR knastertorr realist. Verklighetsförankringen är det inget fel på. Skulle snarare behöva sväva iväg och drömma djävulskt högt ibland...
- detta är ett av mina största bekymmer, alla kategorier: jag kan inte acceptera saker. Spelar ingen roll hur mycket jag vill, det går inte. Här saknar jag helt verktyg, jag kan inte och det går inte. Hjälper ju inte att jag försöker intala mig det när jag inte känner så. Jag vägrar acceptera skit, jag vägrar acceptera sjukdomar och orättvisor, och livet är orättvist men jag tänker inte tolerera det.
Jag har även många grejer från barndomen att jobba med, vet att mitt prestationstänk bottnar i det, men känns som det är minsta minsta problem just nu faktiskt. Tänker att om/när jag mår bättre så kan jag orka att faktiskt stryka ett fett jävla streck över gammal dynga.
Föreslog remiss till psyk för min psykolog, hon tyckte att det kunde vara klokt men ifrågasatte också min tanke om eventuell KBT:s effekter på min hypokondri, då jag redan konfronterar mina skräcker hela tiden och kör ångestexponering (är så trött så orkar inte ens förklara ordentligt...) hon har absolut en poäng i det, men jag antar att jag känner litegrann bara "jaha, då får jag ingen remiss dit heller" hade varit skönt att nån jävla gång få slippa göra allt själv och faktiskt någon gång få förlita sig på andra personers kompetens och få vara liten för en stund, även om jag fattar att det är jag som ska göra jobbet sen. Men jag orkar inte dra runt på hela jorden på mina axlar hela tiden, har slut på bensin för många, många år sen. Hade jag kunnat få träffa min psyk oftare så hade det kanske räckt så, men varannan månad hjälper tyvärr inte mig...
psych
Lite bättre att skriva från en normal dator istället för mobilen.
Är strax på gång till psykologen, sist jag var på vårdcentralen för något hypokondrirelaterat tyckte läkaren att jag måste dit igen. Vad jag själv tycker? Ptja... min psykolog är bra och trevlig på alla sätt, men ger mig inte speciellt mycket att träffa henne typ varannan månad, då hon är konstant fullbokad. Dessutom känns det mer kurator-ish, då jag behöver serious help med framförallt hypokondrin som ställer till konstanta problem. När det är som värst är jag som en urvriden trasa all vaken tid.
Vidare så har jag så mycket grejer att beta av, vilket skapar ett stort behov hos mig av struktur. Det kan jag inte direkt säga att det blir, dels är problemet att har jag tid VARANNAN MÅNAD blir det mest av brandsläckande karaktär. Har fått ta de saker som varit absolut mest akuta just vid det tillfället. Detta gör också att jag kommer ingen vart med mitt mående och mina problem.
Sen, hur man än vrider och vänder på det, ibland skulle man helt enkelt behöva en rejäl spark i röven och faktiskt bara skita i grejer som krånglat till det för en. Bara komma över det, förlåta, glömma och sudda bort. Tyvärr är det lätt i teorin, desto svårare i praktiken. Eller ja, uppenbarligen för mig i alla fall.
Jag säger inte att jag vill förtränga allt, mest att allt kanske inte behövs bearbetas. Är ju mest jobbiga perioder då saker bubblar upp, hade jag fått bli av med de värsta och tyngsta problemen hade jag troligtvis känt ett betydligt mindre behov av att riva i eländet.
Så, mitt värsta problem skulle jag vilja påstå är min hypokondri, då den skapar oerhört mycket stress och ångest. Jag har nog alltid ansett mig vara lite lätt hypokondriskt lagd, men om jag bara visste tidigare hur illa det faktiskt kan vara hade jag definitivt knipit igen pajhålet. Tror det började när Tobbe blev sjuk, eller där åtminstone som det riktiga fröet såddes. Sen min tumör och allt trauma som följde på det, all tortyrliknande väntan på provsvar, besked, undersökningar, eviga turer till sjukhuset, klumpiga läkare och neverending analyserande och tolkningar av uttalanden från dessa. Magundersökningen som jag initierade tidigt 2016 var definitivt droppen. Är egentligen fortfarande inte heller klar, väntar på genetisk undersökning från Umeå och återkoll efter operation. Orkar faktiskt inte ens tänka på det just nu, men borde fått en kallelse redan då den egentligen skulle skett nu i december. Sen är det dags för den årliga kollen efter tumören.
Problemet är att jag har inte fått någon vila mellan problemen, jag har inte fått läka ihop ett dugg utan det har varit som ett konstant öppet sår som nån jävel ständigt strött salt i.
Sen förra året har mina problem varit:
1. utmattning (brakade ihop under våren efter alla turer med magundersökningen + de hittade massa cellförändringar) bland det värsta jag varit med om. Har aldrig gråtit så mycket som under 2016. Det enda som räddat mig litegrann är mina tupplurer. Gått stresshanteringskurs med ett gäng tanter inom vården, typ, det jag tog med mig därifrån var än en gång att yes, tupplur med ställt alarm ÄR faktiskt bra. Inte så mycket mer.
2. förutom cellförändringarna i sig som jag visste skulle opereras bort oerhörd stress inför allt som rör det vilket lett till abnorm stress över allt annat också.
3. "mensvärk" under flera månader.
4. urinvägsinfektionssymptom som också varande nån månad (visade absolut nada på tester)
5. under november fick jag ont under höger revben, varit och undersökt detta 2 ggr sen dess varav en gång akut. Undersökningar och snabbsänkor har ej visat någonting. Dödsångest över detta och har hunnit paniktänka så mycket vad det kan vara, troligtvis ställt 20-tal (allvarliga...) diagnoser hittills.
6. Under hela våren har jag haft problem med andfåddhet, stark ångest och obehagskänsla i höger lunga. Har även kollat upp detta och faktiskt på riktigt oroat halvt ihjäl mig för detta. Är fortfarande inte bra, men är just idag och igår bättre i alla fall.
7. parallellt nog har givetvis magen brakat ihop av all jävla stress och stirr, så kört omeprazol nån månad.
Det är så mycket skit jag varit med om hälsomässigt att jag har svårt att tänka klart när det kommer till sjukdomar. Känns liksom overkligt att man skulle få leva ett liv utan krämpor, jag är så van att leva med diverse fysiska problem som skapar oerhört mycket oro hos mig. Kommer inte ihåg hur det kändes att känna mig frisk. Så egentligen är det väl inte så konstigt att jag inte heller mår så bra. Har mina psykiska problem också på det.
However, hinner inte skriva mer för måste dra nu..
Cv
Jag har uppenbarligen svårigheter med att komma igång att skriva, mest för att jag har ett slags latent strukturbehov tror jag. Känner press på att jag måste skriva och förklara utförligt från början, och riva i vad allt bottnar i. Eftersom jag skriver enbart i syftet att skriva av mig FÖR MIG SJÄLV borde en ju ge blanka fan i att ens försöka förklara allt - EFTERSOM JAG REDAN VET. Behöver ju knappast förklara allt eller skriva i kronologisk ordning eftersom JAG upplevt allt. Istället låser det sig. Så innan jag får ordning på det här torphelvetet har det väl gått något år till...
nåväl. Dagens tema blir cv.
Jag har lite av ett drömjobb som det snart kommer bli en vakant tjänst på då en där snart kastar in handduken och går i pension. Då jag sätter upp mål gällande vissa saker och då uppnår dem i större utsträckning är detta något jag vill börja göra gällande det mesta. Visst kan livet sätta sina små käppar i hjulet, men då har jag åtminstone strävat framåt.
Sen det här med cv då, det är ju ett helt projekt för sig. Förstår inte hur en kan låta så knastrande spraktorr som en lyckas göra, har aldrig nånsin fått till ett cv med en rolig/charmig/personlig twist, which is a bit weird för hur svårt ska det vara?!
Å andra sidan har jag alltid haft jobb så något har jag väl gjort rätt men skit i det.
Sist jag sökte jobb, dvs till mitt nuvarande, skrev jag att jag tror det är vanligt att folk skriver att de är stresståliga. Skrev att det är då INTE jag, avskyr onödiga stressituationer - vilka oftast bottnar i dålig planering - alltså har jag blivit bra på struktur.
Idag är en sån där dag då jag än en gång tvivlar på att livet har någon egentlig mening. Jo, men seriöst, större delen av livet går ju faktiskt åt till att kliva upp på morgonen, klä sig och käka och dra på jobbet. Jag orkar och hinner oftast inte göra så mycket mer efter jobbet än att ta en tupplur, kanske träna, glo på nån serie. Åren går. Denna eviga rot till ångest ska jag dock inte gå in på nu.
Helt ärligt cv? Höhö, ja-aaaa... känner just nu för att ha sovmorgon till tio varje morgon, kontor inrett med Versace-möbler, och det skulle väl bli något i stil med ”visualiserar mig själv liggandes i ett bubbelbad drickandes champagne”. Absolut inte något heltidsjobb.
Förresten, efter min utmattning har jag fått världens sämsta lokalsinne och kan gå vilse flera gånger per dag inomhus. På riktigt.
Men eftersom jag vet att tjänsten kommer komma ut så ska jag denna gång överträffa mig själv och fila ihop något vasst. Trots allt är jag ganska bra också, och ibland för jävla bra till och med... även om inte min nuvarande lön indikerar det.
Och det var den helgen.
Om veckorna susar iväg så är det ingenting jämfört med hur fort en helg går...!
Min yngste son sa häromdagen "asså, det verkar ju ASTRIST att vara vuxen. Ni gör ju ingenting roligt." Jag kan egentligen inte säga att det inte är sant, för jag kan inte säga att jag lever. Alltså lever som i LEVER. Sure thing, jag andas, sover, äter jobbar men var åratal sen jag kände mig levande. Det mesta är en transportsträcka till något annat, vet inte hur det blev så men sjukdom, motgångar och hög sysselsättningsgrad har för mig INTE haft en positiv effekt på nyss nämnda område.
Och, yes, det är bra att ha vissa förbättringsamråden, mindre bra när det lett till någon slags uppgivenhet att en inte till slut kan riktigt uppskatta det som trots allt är bra. För egentligen när det kommer till kritan så vet jag att nyckeln till många saker är just det där lilla, att kunna känna tacksamhet och glädje för mindre saker. Kunna vara i nuet. Men om nuet inte varit så bra på många år och en utvecklat ett ännu mer avancerat katastroftänk än tidigare?För det kan ju inte vara bra om allt varit skit så länge innan? Vad är det NU för major shit på gång? Och kan det ens vara bra när det varit något med hälsan hela tiden senaste åren...? När jag jobbar halvt ihjäl mig till en alldeles för låg lön...? När jag är osäker på om jag ens bor i rätt stad...? När en haft så högt tempo under flera år att det inte funnits utrymme för hobbies och fritid att en glömt bort vad en tyckte var roligt tidigare? Kan sitta och slösa bort några timmar på mobilspel och slökolla på kläder jag vill ha istället för att göra nånting. Vill och tänker inte ha det så, men vet inte heller vad jag vill göra istället.
Long time no see på riktigt
Jag har ett konstant massivt behov av att skriva av mig. Alltså tänkte jag börja blogga igen, för min egen skull. In style of dagboksform, snarare än åh-se-mig-jag-gör-vad-som-helst. Ja, ni vet ju typen. Eftersom 99 % (oavsett ålder) verkar vara så, dvs behöver bli sedda/bekräftade/who gives a flying fuck känner jag mig ganska ofta som en stofil från stenåldern (uppgraderar ju förvisso snart till 4.0, så det där med mossig stämmer till viss del ;)) med mina evighetslånga detox-sessions från sociala medier och internet. Och mest av allt, känner mig galet obekväm med att skriva privata saker. De fåtalet personer som behöver veta shit om mig vet ju redan det eftersom vi pratar. Men. Skrivbehovet finns ändå där. Så; hade ett diffust minne av att jag hade en blogg en gång i tiden, blev förvånad att den fanns kvar i cyberrymden... så kan ju lika gärna damma av den än att tänka att jag ska sparka igång en ny. Oftast kan tanken finnas där sen händer inte så mycket mer. Så då är jag igång. Mitt fokus kommer först och främst ligga på mitt mående, eftersom jag har inte riktigt haft tid att ta itu med det (kbt, etc) så ska försöka få ur mig. Och, jag skriver i ni-form bäst jag vill, även om det bara är jag som läser. :)
aktiva ARNE
Jag är så AKTIV, så AKTIV här... NOT!
I´m still alive and kickin´, hursomhelst...!
Sista semesterveckan, vilket ger mig Å-N-G-E-S-T... det är så obeskrivligt skönt att verkligen inte haft en tanke på jobbet och allt där, och framförallt: SLIPPA kliva upp mitt i natten och dra iväg, trött som ett svin.
Mår egentligen inte alls så bra av att kliva upp 6, sover alldeles för lite (ja det är inte så jäkla lätt att bara glida i säng och somna som en bebis heller när man borde, även om man försökt nån gång)
Helt enkelt: semester is tha SHIIIIAT.
Vädret denna vecka tycks inte vara på min sida, men då får man ta tillvara på dagarna ändå och göra andra saker än att hänga på playan :) Sweet Sara Råttskabb är uppe här, igår fick jag kidnappa henne och vi gled runt och shoppade hela dagen och fikade och hängde och bara snackade massor. MYS deluxe! Och än en gång; avstånd SUGER!
Nu ska jag gå och dona lite här sen ska jag hjälpa Lili med hennes hår innan jag drar vidare...
I´m still alive and kickin´, hursomhelst...!
Sista semesterveckan, vilket ger mig Å-N-G-E-S-T... det är så obeskrivligt skönt att verkligen inte haft en tanke på jobbet och allt där, och framförallt: SLIPPA kliva upp mitt i natten och dra iväg, trött som ett svin.
Mår egentligen inte alls så bra av att kliva upp 6, sover alldeles för lite (ja det är inte så jäkla lätt att bara glida i säng och somna som en bebis heller när man borde, även om man försökt nån gång)
Helt enkelt: semester is tha SHIIIIAT.
Vädret denna vecka tycks inte vara på min sida, men då får man ta tillvara på dagarna ändå och göra andra saker än att hänga på playan :) Sweet Sara Råttskabb är uppe här, igår fick jag kidnappa henne och vi gled runt och shoppade hela dagen och fikade och hängde och bara snackade massor. MYS deluxe! Och än en gång; avstånd SUGER!
Nu ska jag gå och dona lite här sen ska jag hjälpa Lili med hennes hår innan jag drar vidare...
Adrian har fiskat
Hahah!
Pratar med Adrian som hade fångat en aborre innan när de varit ute med båten i sommarstugan. Frågade om han hade ätit aborren sen?
"näe, det var fisk i han" :D Äkta blondin-kommentar :D
Älskade barn, how I miss you guys! <3
Pratar med Adrian som hade fångat en aborre innan när de varit ute med båten i sommarstugan. Frågade om han hade ätit aborren sen?
"näe, det var fisk i han" :D Äkta blondin-kommentar :D
Älskade barn, how I miss you guys! <3
SRF-thoughts...
Jag jobbar HELG! Sämst!
Men det går bra ändå. Hehe. Jag sitter här och samlar POWER till att orka fixa mig i ordning, ska på fest en sväng - NYKTER - tar bilen dit. Sen raka vägen till Baby :)
Känns som det kommer krävas mängder av cola och godis för att hålla mig vid liv. Ska INTE ge mig på någon powernap däremot, för då kommer jag aldrig kunna somna ikväll heller i tid... ;)
Snackat med Sara på SVIDEN RÅKK, och Ronnie (aka Rosita Klickolita eller Roxanna Alabama - kärt barn har många - och långa namn! ;D) också en sväng. Hela ligan satt där och spritade arslet av sig... :) Miss ´em! Känns ändå nästan overkligt att det ens håller på nu. Just Sweden Rock är extra heligt för mig, så borde kännas värre än det gör att jag faktiskt INTE är där. Nästa år kanske det är lite bättre timing med thingz. :)
ÄLSKAR, ÄLSKAR att befinna mig på SRF! Njuter av varje sekund jag glider runt där med en öl i handen och bara känner mig helt löjligt hemma :) Tycks aldrig bli mer bekväm av mig med åren heller, jag har förvisso med mig ett riktigt brudigt förråd av både nagelfilar och handsprit och diverse andra NÖDVÄNDIGHETER jag aaaaldrig skulle vara utan! Men förutom det dårå... ROCK n´ ROLL!!!! Hade för några år sen nån släng av fobi för att sova i tält, men under de festivalerna som var under den perioden löste jag det genom att sova i bilen - och det gick så bra så ;)
HELL YEAH!
Nu inväntar jag telefonsamtal från mina barn... kärlek! :)
NU ringer de! c ya
Men det går bra ändå. Hehe. Jag sitter här och samlar POWER till att orka fixa mig i ordning, ska på fest en sväng - NYKTER - tar bilen dit. Sen raka vägen till Baby :)
Känns som det kommer krävas mängder av cola och godis för att hålla mig vid liv. Ska INTE ge mig på någon powernap däremot, för då kommer jag aldrig kunna somna ikväll heller i tid... ;)
Snackat med Sara på SVIDEN RÅKK, och Ronnie (aka Rosita Klickolita eller Roxanna Alabama - kärt barn har många - och långa namn! ;D) också en sväng. Hela ligan satt där och spritade arslet av sig... :) Miss ´em! Känns ändå nästan overkligt att det ens håller på nu. Just Sweden Rock är extra heligt för mig, så borde kännas värre än det gör att jag faktiskt INTE är där. Nästa år kanske det är lite bättre timing med thingz. :)
ÄLSKAR, ÄLSKAR att befinna mig på SRF! Njuter av varje sekund jag glider runt där med en öl i handen och bara känner mig helt löjligt hemma :) Tycks aldrig bli mer bekväm av mig med åren heller, jag har förvisso med mig ett riktigt brudigt förråd av både nagelfilar och handsprit och diverse andra NÖDVÄNDIGHETER jag aaaaldrig skulle vara utan! Men förutom det dårå... ROCK n´ ROLL!!!! Hade för några år sen nån släng av fobi för att sova i tält, men under de festivalerna som var under den perioden löste jag det genom att sova i bilen - och det gick så bra så ;)
HELL YEAH!
Nu inväntar jag telefonsamtal från mina barn... kärlek! :)
NU ringer de! c ya
jox
Hemma en sväng för div fixande... tvätt, föra över låtar till mobilen och sånt där superviktigt.
... och pussa på Lillan :D
Knappt suttit vid datorn alls på sistone.
Nyss fikat, måste komma till skott och göra cupcakes själv snart! De blir så himla FINA ju! Och goda ska vi inte ens tal om, ni pratar med Prinsessan av Klet. ;)
Mina matvanor på sistone är hyfsat fucked up. Äter en helt ok frukost, och bra lunch om jag jobbar... men sen går det utför... blivit alldeles för mycket byta-ut-middagen-mot-glass-och-choklad-för-jag-orkar-inte-laga-mat. Alternativt vi har gjort middag kl 22 på kvällen först, och liknande grejer. Jag är vanligtvis Skalman, med sin mat och sovklocka och hela skiten. Men dags att byta batterier i klockjäveln, alltså! ;) Annars är allt bara fint!
Jobbar helg så ska försöka inte do the nightowlery alltför länge kommande kvällar.
Puss på er och ha en härlig helg!
... och pussa på Lillan :D
Knappt suttit vid datorn alls på sistone.
Nyss fikat, måste komma till skott och göra cupcakes själv snart! De blir så himla FINA ju! Och goda ska vi inte ens tal om, ni pratar med Prinsessan av Klet. ;)
Mina matvanor på sistone är hyfsat fucked up. Äter en helt ok frukost, och bra lunch om jag jobbar... men sen går det utför... blivit alldeles för mycket byta-ut-middagen-mot-glass-och-choklad-för-jag-orkar-inte-laga-mat. Alternativt vi har gjort middag kl 22 på kvällen först, och liknande grejer. Jag är vanligtvis Skalman, med sin mat och sovklocka och hela skiten. Men dags att byta batterier i klockjäveln, alltså! ;) Annars är allt bara fint!
Jobbar helg så ska försöka inte do the nightowlery alltför länge kommande kvällar.
Puss på er och ha en härlig helg!
ADRIAN också... ;D
Nu när jag läste igenom såg jag att det lät lite konstigt att jag inte nämnde något om Adrian ;D Alltså jag lämnade honom hos D redan igår för han skulle få sova ut i morse, han var jättefebrig och sjuk... naturlich älskar jag min äppelbebi lika mycket som storebror och lika apjobbigt att skiljas från honom... (varför jag ens kände behovet direkt att skriva det, precis som jag ens skulle umgås med nån ärthjärna som skulle ens tro motsatsen en enda sekund... ;D)
PISSED... och lite ledsen också :´(
GRRRRRR!
Något jag verkligen HATAR över allting, hett och passionerat, är när folk liksom vet EXAKT vad de ska säga för att göra en fly förbannad på en halv sekund.
Daniel(jäveln ;P) har den där förmågan, har precis kallat honom massa fula saker och bråkat om semestern och barnens ledighet osv. MÅSTE lämnas in på dagis, vi var sist som vanligt... Grinat en skvätt över minnet av Eddie i morse, hans stora ÖGON såg så sorgsna ut. Känns likställt med tortyr att lämna honom på dagis och så ska man säga "jag älskar dig, vi ses om en vecka älskling... ha det så bra hos pappa nu" (jaha, nu började tårarna såklart rinna igen...)
Han SA att han inte var ledsen, men det är något i hans blick och hans hållning ibland som liksom får det att värka i mammahjärtat. Hela han ser hängig och ledsen ut. Älskade, älskade unge. Eddie är så känslig... tar alltid åt sig, blir helt hysterisk ledsen om han tror att man är arg på honom (eller liknande) Jag känner verkligen inte igen de där sidorna, har jättesvårt att veta hur jag ska handskas med dem också eftersom jag är så totalt olik honom på det planet. Alltså självklart förklarar jag för honom osv och pratar med honom när han blir sådär, men ibland kan man inte låta bli att bli irriterad också när han är överkänslig och grinar för minsta lilla...
Det gör så jävla ont i själen att jag DÖR ibland... alltså samtidigt, det GÅR verkligen bra det här... tycker det funkat, trots att D och jag absolut mestadels inte kan prata ett skit med varann. När det funkat som "bäst" hittills är när vi verkligen bara haft strikt kontakt, och inte sagt ett ord utöver hur barnen mår.
Angående Daniel. Det är något med hans jäkla lugn som gör mig ännu mer arg. JAAAAAAAAAA och jag vet att han vet och troligtvis tycker det är jättekul att jag blir arg och provocerad jämt. Jag är INTE så svår att få arg, då jag bara är sån, alltid varit. Och kläcker ur mig precis vad som helst.
Samtidigt blir jag så ledsen att man - jag - inte klarar sköta det här snyggt, kan liksom verkligen inte behärska mig. Men han gör mig så JÄKLA ARG att jag har lust att åka dit och kasta två miljoner ruttna ägg på honom... verkligen kasta ägg för ägg och SE dem kraschas mot hans irriterande lugna ansikte. Jag är så jävla frustrerad!!!!
Och sen att man ska behöva tjafsa över grejer som semestern och veckor och bla-da-daaaa... jag HAR för fan ingen möjlighet att ordna barnvakt, men det betyder verkligen inte att jag vill att barnen ska vara hos honom hela jäkla sommaren :( NOWAY! Måste släppa det här nu för... jag måste. And I will. Var bara tvungen att få ur mig lite till.
Mitt upp i allt är jag upp över öronen kär, slits mellan lycka (för det känns HELT obeskrivligt underbart!) och smärta (över barnen)
Hinner inte skriva mer, måste göra mig i ordning, osv.
Hade varit trevligt om ni skrivit något inlägg ni som läser så jag vet lite. Ser ju att det är fler än ni fåtalet som kommenterar som läser. Jag är själv sämst på att kommentera, så inget illa ment med det... har inte heller jättebehov av att allt jag skriver ska kommenteras - men som sagt - hade varit kul att veta vilka som läser.
Tack på förhand. Have a nice evening, I will! Ska bara ta ett bad och rycka upp mig lite med en kopp kaffe och en chokladbit på maten... :)
Något jag verkligen HATAR över allting, hett och passionerat, är när folk liksom vet EXAKT vad de ska säga för att göra en fly förbannad på en halv sekund.
Daniel(jäveln ;P) har den där förmågan, har precis kallat honom massa fula saker och bråkat om semestern och barnens ledighet osv. MÅSTE lämnas in på dagis, vi var sist som vanligt... Grinat en skvätt över minnet av Eddie i morse, hans stora ÖGON såg så sorgsna ut. Känns likställt med tortyr att lämna honom på dagis och så ska man säga "jag älskar dig, vi ses om en vecka älskling... ha det så bra hos pappa nu" (jaha, nu började tårarna såklart rinna igen...)
Han SA att han inte var ledsen, men det är något i hans blick och hans hållning ibland som liksom får det att värka i mammahjärtat. Hela han ser hängig och ledsen ut. Älskade, älskade unge. Eddie är så känslig... tar alltid åt sig, blir helt hysterisk ledsen om han tror att man är arg på honom (eller liknande) Jag känner verkligen inte igen de där sidorna, har jättesvårt att veta hur jag ska handskas med dem också eftersom jag är så totalt olik honom på det planet. Alltså självklart förklarar jag för honom osv och pratar med honom när han blir sådär, men ibland kan man inte låta bli att bli irriterad också när han är överkänslig och grinar för minsta lilla...
Det gör så jävla ont i själen att jag DÖR ibland... alltså samtidigt, det GÅR verkligen bra det här... tycker det funkat, trots att D och jag absolut mestadels inte kan prata ett skit med varann. När det funkat som "bäst" hittills är när vi verkligen bara haft strikt kontakt, och inte sagt ett ord utöver hur barnen mår.
Angående Daniel. Det är något med hans jäkla lugn som gör mig ännu mer arg. JAAAAAAAAAA och jag vet att han vet och troligtvis tycker det är jättekul att jag blir arg och provocerad jämt. Jag är INTE så svår att få arg, då jag bara är sån, alltid varit. Och kläcker ur mig precis vad som helst.
Samtidigt blir jag så ledsen att man - jag - inte klarar sköta det här snyggt, kan liksom verkligen inte behärska mig. Men han gör mig så JÄKLA ARG att jag har lust att åka dit och kasta två miljoner ruttna ägg på honom... verkligen kasta ägg för ägg och SE dem kraschas mot hans irriterande lugna ansikte. Jag är så jävla frustrerad!!!!
Och sen att man ska behöva tjafsa över grejer som semestern och veckor och bla-da-daaaa... jag HAR för fan ingen möjlighet att ordna barnvakt, men det betyder verkligen inte att jag vill att barnen ska vara hos honom hela jäkla sommaren :( NOWAY! Måste släppa det här nu för... jag måste. And I will. Var bara tvungen att få ur mig lite till.
Mitt upp i allt är jag upp över öronen kär, slits mellan lycka (för det känns HELT obeskrivligt underbart!) och smärta (över barnen)
Hinner inte skriva mer, måste göra mig i ordning, osv.
Hade varit trevligt om ni skrivit något inlägg ni som läser så jag vet lite. Ser ju att det är fler än ni fåtalet som kommenterar som läser. Jag är själv sämst på att kommentera, så inget illa ment med det... har inte heller jättebehov av att allt jag skriver ska kommenteras - men som sagt - hade varit kul att veta vilka som läser.
Tack på förhand. Have a nice evening, I will! Ska bara ta ett bad och rycka upp mig lite med en kopp kaffe och en chokladbit på maten... :)
Fröken fräken
Okeeeeej men snyggt att ha miljoner fräknar då. Jo det är det faktiskt tycker jag, men inte i mitt fall då de BARA sitter på RÖVEN!
DAAAAH ;)
DAAAAH ;)
Stenålderskvinnan talar ut
TEKNIK har en tendens att få mig att surna till på 5 sek! Eller när man inte klarar av att hantera den, snarare.
Just nu är det kameran som verkligen VÄGRAR att ta bilder. Alltså det klickar till precis som att den tar foto, men sen blir det ingen bild i alla fall, och det gör mig VANSINNIG då jag måste använda den just nu! FUCK! Jag har verkligen kollat igenom precis alla menyer och allting. Snart åker den rakt genom fönstret - hoppas det står någon man ogillar därnere, så man slår två flugor i en smäll! ;)
Vidare mongo-sladdjäkeln till min mobil VÄGRAR ansluta och jag är säääääämst på allting som har med sånt här att göra... *SLITER HÅR* Alltså kan jag inte föra över bilder därifrån heller. GRR! Och tror inte jag fått den där... ööh, grejen som minneskortet ska sitta i som man kör in i datorn av Daniel när jag fick mobilen. Bajsklick!
Jaha, nu blev det världskrig här... *suck*
Just nu är det kameran som verkligen VÄGRAR att ta bilder. Alltså det klickar till precis som att den tar foto, men sen blir det ingen bild i alla fall, och det gör mig VANSINNIG då jag måste använda den just nu! FUCK! Jag har verkligen kollat igenom precis alla menyer och allting. Snart åker den rakt genom fönstret - hoppas det står någon man ogillar därnere, så man slår två flugor i en smäll! ;)
Vidare mongo-sladdjäkeln till min mobil VÄGRAR ansluta och jag är säääääämst på allting som har med sånt här att göra... *SLITER HÅR* Alltså kan jag inte föra över bilder därifrån heller. GRR! Och tror inte jag fått den där... ööh, grejen som minneskortet ska sitta i som man kör in i datorn av Daniel när jag fick mobilen. Bajsklick!
Jaha, nu blev det världskrig här... *suck*
Kartonger, sorterande...
Helt SLUT är jag! Totally fucking finito. Fast skönt trött :)
Häromdagen svängde jag förbi huset för att hämta min symaskin, gjorde diverse obehagliga upptäckter. Istället blev DANIEL helt rabiat och "jag hade inte där att göra" och allt möjligt. Plötsligt var det så jävla viktigt att mitt "SKIT" skulle UT DÄRIFRÅN. Och som det känns nu kommer vi aldrig någonsin igen bli vänner och jag känner att jag orkar inte bry mig längre - sad but true. Har inte skrivit speciellt öppet om allting som händer angående det, men det har varit en jäkla pärs allting det här. Det har ni väl förvisso redan fattat... separationer är väl aldrig enkla, speciellt inte när det är barn inblandade... Trodde att saker och ting hade lugnat ner sig dock, men där ser man. Man tror även att man känner en människa, men det gör man aldrig fullt ut.
Anyway. Igår ställdes allting ut på verandan, och PHEW vad mycket skrot...
Vi bara ställde in allting här så länge. Idag först har Lillan och jag röjt och rotat i kartonger, varpå båda blivit mega-allergiska av allt damm.
Börjar få undan hyfsat, trots att det fortfarande står kartonger ouppackade här. Slängt massor, lagt massor som ska till Erikshjälpen (jag hade nyss rensat trodde jag?) De kartonger som är kvar är skor i, plus en med massa toppar och t-shirts som legat i min byrå. Men tror jag slänger ner den också tills vidare, så man slipper ha all dynga uppe i lägenheten...
Är helt YR just nu. Skulle följt med Älsk på en grej, men orkar fan inte. Plus ska jobba helg.
Tog en liten paus här och donade, men nu orkar jag inte mer... inte en sekunds mer plockande! Såg nu att klockan dessutom hunnit bli hur mycket som helst ju! :O shit...
Häromdagen svängde jag förbi huset för att hämta min symaskin, gjorde diverse obehagliga upptäckter. Istället blev DANIEL helt rabiat och "jag hade inte där att göra" och allt möjligt. Plötsligt var det så jävla viktigt att mitt "SKIT" skulle UT DÄRIFRÅN. Och som det känns nu kommer vi aldrig någonsin igen bli vänner och jag känner att jag orkar inte bry mig längre - sad but true. Har inte skrivit speciellt öppet om allting som händer angående det, men det har varit en jäkla pärs allting det här. Det har ni väl förvisso redan fattat... separationer är väl aldrig enkla, speciellt inte när det är barn inblandade... Trodde att saker och ting hade lugnat ner sig dock, men där ser man. Man tror även att man känner en människa, men det gör man aldrig fullt ut.
Anyway. Igår ställdes allting ut på verandan, och PHEW vad mycket skrot...
Vi bara ställde in allting här så länge. Idag först har Lillan och jag röjt och rotat i kartonger, varpå båda blivit mega-allergiska av allt damm.
Börjar få undan hyfsat, trots att det fortfarande står kartonger ouppackade här. Slängt massor, lagt massor som ska till Erikshjälpen (jag hade nyss rensat trodde jag?) De kartonger som är kvar är skor i, plus en med massa toppar och t-shirts som legat i min byrå. Men tror jag slänger ner den också tills vidare, så man slipper ha all dynga uppe i lägenheten...
Är helt YR just nu. Skulle följt med Älsk på en grej, men orkar fan inte. Plus ska jobba helg.
Tog en liten paus här och donade, men nu orkar jag inte mer... inte en sekunds mer plockande! Såg nu att klockan dessutom hunnit bli hur mycket som helst ju! :O shit...
