unscarred

HAHAHA så jävla tragiskt. Det känns verkligen som att jag ALDRIG är glad, aldrig nånsin positiv, när jag läser saker jag skrivit. Till mitt försvar - där i och för sig jag inte ens behöver stå till svars för ett jävla skit och är normen GLAD OCH TACKSAM OCH OKOMPLICERAD, ja ta då er jävla norm och kör upp innan jag spräcker skiten ur den.

Nåväl. Det jag skulle komma till är att jorå, jag är glad ibland, även om jag har ett förhållandevis lågt normalläge. Jag har inget behov av att skriva när jag har en bra dag, så klart det blir lite lätt icke-representativt när det endast är grått eller svart. Tror det beror på att jag mått dåligt under så många år, tar tid att få ordning på allt och är väl säkert så att jag har en och annan diagnos också som jag inte direkt känner behov av att få veta.

Jag håller i princip alltid på med diverse förklaringsmodeller för både min hälsa och mitt psyke. Det senaste teorin jag kör stenhårt på är hormonellt fel/någon slags skevhet eller obalans. Ja men det är ju för fan inte normalt att vara såhär. Sen märker jag också på hyn vad det är för faser. Det är som att enda gången jag mår bra är runt mens, då känner jag mig relativt stabil i humöret, och gladare och lättare i psyket.

sen brakar helvetet loss, ju fler dagar det går.

Grejen är ju den att detta skulle ju på - riktigt - kunna vara roten till väldigt många saker som känns fel i mitt liv, då humöret och mitt mående är det absolut värsta (... och orsakar mycket annan skit).

Just nu är läget sådär. Vi har verkligen haft en otroligt härlig jul, riktigt löjligt idyllisk!

Ändå finns det där. Det där SATANS skavet.

Glappet. Det där mellanrummet mellan önskat scenario och verklighet.

40 år och jag jämför mig förvisso inte så mycket med andra, men jag har alltid haft höga mål och satt ribban högt för mig själv. Och jämfört med vad jag hade hoppats på, så har jag en låååång väg kvar. Och på tal om glapp, oh but YES, självklart har jag ett glapp även inom mig själv (för att göra röran komplett, liksom!) en del av mig VET att det inte sitter i materiella ting, hög lön och ett fint hus. Jag vet ju att det handlar om att glädjas över det jag har, glädjas över att få umgås med de personer jag vill, känna tacksamhet över det lilla och kunna vara i nuet och inte ha fler saker än vad jag använder. Men de saker som är felande står samtidigt i vägen för detta, den här sunkiga lägenheten frambringar verkligen inte harmoni OCH DET SPELAR INGEN FUCKING ROLL hur mycket jag vill vara mindfulness-mästare så FÖRMÅR jag inte mig till det i den här soptippen. Men det gör mig inte heller till en ytlig person att jag älskar behandlingar, skönhetsfix och vackra ting. I lagom dos.

 

Blir full i skratt över hur en funkar, jag fick ett tips av en kompis om någon kräm som hjälpt henne mot PMS. Den har jag tänkt beställa, men inte blivit av då den kostade typ 400 spänn. Men jag skulle utan att blinka kunna boka in nån behandling för 3000. Nej, jag ska beställa den där krämjäveln, kruxet är att jag har noll koll på dagar, men får väl prova och gissa mig till när det är dags att börja köra den där (då en ska köra från ägglossning och framåt, eller hur det nu var). Krämer känns betydligt bättre än andra varianter, tänker inte äta några hormoner, never ever again. 

 

Så, tillbaka till idag. Jag har sen jag gick på semester känt mig så trött att det är löjligt. Vet att jag har pressat mig hårt och kört på i 180, men blir så himla irriterad när jag inte kan pressa och tvinga, trots att det är just det jag behöver låta bli att göra. Har man gjort så hela livet så är det dock inte bara. Mamma och pappa skulle åka i morse, så jag gick upp typ 9:30. Tröttast i kommunen. Känner mig helt trasig idag, översvämmas av känslor jag inte riktigt kan sätta ord på och formulera. Brukar alltid släppa litegrann när jag vet whatta fuck´s going on.

Förutom trött känner jag mig väldigt uppgiven. Det är nog det som hänt i år, jag orkar inte kämpa mer... nu får det fan vända. Och det är inte ett skit som vänder om man inte orkar vända på det, för det är ingen annan som kan vända något  åt en heller om en inte själv är med på banan, så att säga. Då kvarstår min fundering, var hittar en den kraften i den här röran, och när en själv saknar energi och glädje...?

 

2016, under större delen av året, var jag utmattad och för mig visade det  sig mest på det emotionella planet, märkte tydligt också fysiskt. Jag har verkligen aldrig gråtit så mycket som förra året. Orkade heller knappt ens lyfta en hantel längre, tappade allt av den lilla muskelmassa jag försökt bygga upp, fattade ingenting och fattade verkligen inte hur jag inte längre kunde pressa mig själv, jag som alltid klarat det? Jag har alltid jobbat, genom mina värsta mörkaste depressioner, genom panikångestperioder och genom sorg och livskriser.

 

Nu gråter jag inte längre, känner mig inte heller utmattad, men känner fortfarande ingenting. Känner absolut med andra, det är inte det, men känner inte någonting gällande mig själv, eller rättare sagt känner ingen glädje eller bra saker. Å andra sidan känner jag mig inte heller direkt deprimerad. Undrar om detta är sviter efter utmattningen...?

Eftersom jag är helt besatt av mina listor tänkte jag lista vad som kan vara roten till mina problem.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har även många grejer från barndomen att jobba med, vet att mitt prestationstänk bottnar i det, men känns som det är minsta minsta problem just nu faktiskt. Tänker att om/när jag mår bättre så kan jag orka att faktiskt stryka ett fett jävla streck över gammal dynga.

 

Föreslog remiss till psyk för min psykolog, hon tyckte att det kunde vara klokt men ifrågasatte också min tanke om eventuell KBT:s effekter på min hypokondri, då jag redan konfronterar mina skräcker hela tiden och kör ångestexponering (är så trött så orkar inte ens förklara ordentligt...) hon har absolut en poäng i det, men jag antar att jag känner litegrann bara "jaha, då får jag ingen remiss dit heller" hade varit skönt att nån jävla gång få slippa göra allt själv och faktiskt någon gång få förlita sig på andra personers kompetens och få vara liten för en stund, även om jag fattar att det är jag som ska göra jobbet sen. Men jag orkar inte dra runt på hela jorden på mina axlar hela tiden, har slut på bensin för många, många år sen. Hade jag kunnat få träffa min psyk oftare så hade det kanske räckt så, men varannan månad hjälper tyvärr inte mig...