unscarred

Lite bättre att skriva från en normal dator istället för mobilen.

Är strax på gång till psykologen, sist jag var på vårdcentralen för något hypokondrirelaterat tyckte läkaren att jag måste dit igen. Vad jag själv tycker? Ptja... min psykolog är bra och trevlig på alla sätt, men ger mig inte speciellt mycket att träffa henne typ varannan månad, då hon är konstant fullbokad. Dessutom känns det mer kurator-ish, då jag behöver serious help med framförallt hypokondrin som ställer till konstanta problem. När det är som värst är jag som en urvriden trasa all vaken tid.

Vidare så har jag så mycket grejer att beta av, vilket skapar ett stort behov hos mig av struktur. Det kan jag inte direkt säga att det blir, dels är problemet att har jag tid VARANNAN MÅNAD blir det mest av brandsläckande karaktär. Har fått ta de saker som varit absolut mest akuta just vid det tillfället. Detta gör också att jag kommer ingen vart med mitt mående och mina problem.

Sen, hur man än vrider och vänder på det, ibland skulle man helt enkelt behöva en rejäl spark i röven och faktiskt bara skita i grejer som krånglat till det för en. Bara komma över det, förlåta, glömma och sudda bort. Tyvärr är det lätt i teorin, desto svårare i praktiken. Eller ja, uppenbarligen för mig i alla fall.

Jag säger inte att jag vill förtränga allt, mest att allt kanske inte behövs bearbetas. Är ju mest jobbiga perioder då saker bubblar upp, hade jag fått bli av med de värsta och tyngsta problemen hade jag troligtvis känt ett betydligt mindre behov av att riva i eländet.

Så, mitt värsta problem skulle jag vilja påstå är min hypokondri, då den skapar oerhört mycket stress och ångest. Jag har nog alltid ansett mig vara lite lätt hypokondriskt lagd, men om jag bara visste tidigare hur illa det faktiskt kan vara hade jag definitivt knipit igen pajhålet. Tror det började när Tobbe blev sjuk, eller där åtminstone som det riktiga fröet såddes. Sen min tumör och allt trauma som följde på det, all tortyrliknande väntan på provsvar, besked, undersökningar, eviga turer till sjukhuset, klumpiga läkare och neverending analyserande och tolkningar av uttalanden från dessa. Magundersökningen som jag initierade tidigt 2016 var definitivt droppen. Är egentligen fortfarande inte heller klar, väntar på genetisk undersökning från Umeå och återkoll efter operation. Orkar faktiskt inte ens tänka på det just nu, men borde fått en kallelse redan då den egentligen skulle skett nu i december. Sen är det dags för den årliga kollen efter tumören.

Problemet är att jag har inte fått någon vila mellan problemen, jag har inte fått läka ihop ett dugg utan det har varit som ett konstant öppet sår som nån jävel ständigt strött salt i.

Sen förra året har mina problem varit:

1. utmattning (brakade ihop under våren efter alla turer med magundersökningen + de hittade massa cellförändringar) bland det värsta jag varit med om. Har aldrig gråtit så mycket som under 2016. Det enda som räddat mig litegrann är mina tupplurer. Gått stresshanteringskurs med ett gäng tanter inom vården, typ, det jag tog med mig därifrån var än en gång att yes, tupplur med ställt alarm ÄR faktiskt bra. Inte så mycket mer.

2. förutom cellförändringarna i sig som jag visste skulle opereras bort oerhörd stress inför allt som rör det vilket lett till abnorm stress över allt annat också.

3. "mensvärk" under flera månader.

4. urinvägsinfektionssymptom som också varande nån månad (visade absolut nada på tester)

5. under november fick jag ont under höger revben, varit och undersökt detta 2 ggr sen dess varav en gång akut. Undersökningar och snabbsänkor har ej visat någonting. Dödsångest över detta och har hunnit paniktänka så mycket vad det kan vara, troligtvis ställt 20-tal (allvarliga...) diagnoser hittills.

6. Under hela våren har jag haft problem med andfåddhet, stark ångest och obehagskänsla i höger lunga. Har även kollat upp detta och faktiskt på riktigt oroat halvt ihjäl mig för detta. Är fortfarande inte bra, men är just idag och igår bättre i alla fall.

7. parallellt nog har givetvis magen brakat ihop av all jävla stress och stirr, så kört omeprazol nån månad.

Det är så mycket skit jag varit med om hälsomässigt att jag har svårt att tänka klart när det kommer till sjukdomar. Känns liksom overkligt att man skulle få leva ett liv utan krämpor, jag är så van att leva med diverse fysiska problem som skapar oerhört mycket oro hos mig. Kommer inte ihåg hur det kändes att känna mig frisk. Så egentligen är det väl inte så konstigt att jag inte heller mår så bra. Har mina psykiska problem också på det.

However, hinner inte skriva mer för måste dra nu..