unscarred

Det är så solklart. Jag fattar inte hur jag kunnat missa det? Att jag aldrig haft en tanke på det ens? Ju mer jag läser desto mer övertygad är jag. Att jag inte läst så mycket om just detta beror på att jag tänker mer "jaha, psykiatriska problem" eller mer i allmänna termer och inte så mycket just kvinnorelaterade problem, så är inte speciellt insatt i just det heller.

 

Insikten hjälper dock ej denna månad, which sucks. Eller hjälper, finns väl naturligtvis inga garantier att nån kräm hjälper på just mig anyhow.

Tänkte börja i den änden i alla fall, vill inte springa på vårdcentral mer än nödvändigt. Skulle annars börjat med den exakt nu (kanske för någon dag sen). Nu börjar hormonerna förstöra, ser direkt på hyn också att shit´s going down, får fula utslag och hyn blir oren.

 

För en vecka sen gick jag på semester, hade riktigt sköna lediga dagar i början och det tar verkligen emot att erkänna det då jag verkligen behövt en paus från jobbet, men det är enklare att jobba. Det är fortfarande så att när jag är ledig kommer allt över mig och jag orkar inte må dåligt mer. Jag är inte rädd för att känna egentligen, eller fejsa mina problem, men känner besvikelse samtidigt över att det aldrig blir bättre och att jag står och stampar på samma jävla punkt, och kan inte heller styra någonting eller ta mig framåt. Känner även, trots att jag är ledig från jobbet, att jag senaste dagarna börjat grubbla över jobbgrejer och känner mig uppjagad över diverse saker där, när jag verkligen behöver vara ledig. Så jävla irriterande! Knappt sovit något på flera nätter nu heller, så kan väl konstatera att jag är då inte på topp. Är jag förresten aldrig annars heller, så fuck it all. Jag trivs egentligen bra med mitt jobb på många sätt, bra jobbarkompisar och  roliga arbetsuppgifter t.ex, men det är för högt tryck och de dagar som är värst har jag helt omöjligt att varva ner, kan ha hjärtklappning hela kvällen och direkt när jag är stressad slutar jag andas så blir helt slut i luftrören också på köpet.

 

Men det är inte såhär jag vill ha det. Detta eviga glapp. Känns som hemmet är en krigszon och ingen är sams längre, vilket också krossar mitt hjärta. Barnen vill bara spela eller sitta med deras skärmar, och jag vantrivs som sagt i den här lägenheten. Känns som den bringar otur.

Behöver dock ta en  sak i taket och det är måendet. som är absolut prio 1, eftersom när jag mår såhär känns allt annars ändå bara meningslöst och då orkar jag inte heller kämpa eftersom ingenting spelar någon roll.

 

Känner mig helt dränerad på energi idag efter ett breakdown igår, behövde nog gråta ut förvisso, men känner mig fortfarande bara trasig och splittrad inombords och det är inte en jävel runtomkring som bryr sig = den här ensamma känslan. Men jag kan dra mitt lass själv, det har jag alltid gjort. Bara att jag tänker släppa lasset den här gången.Tänker i alla fall inte dra runt på några andras lass.

HAHAHA så jävla tragiskt. Det känns verkligen som att jag ALDRIG är glad, aldrig nånsin positiv, när jag läser saker jag skrivit. Till mitt försvar - där i och för sig jag inte ens behöver stå till svars för ett jävla skit och är normen GLAD OCH TACKSAM OCH OKOMPLICERAD, ja ta då er jävla norm och kör upp innan jag spräcker skiten ur den.

Nåväl. Det jag skulle komma till är att jorå, jag är glad ibland, även om jag har ett förhållandevis lågt normalläge. Jag har inget behov av att skriva när jag har en bra dag, så klart det blir lite lätt icke-representativt när det endast är grått eller svart. Tror det beror på att jag mått dåligt under så många år, tar tid att få ordning på allt och är väl säkert så att jag har en och annan diagnos också som jag inte direkt känner behov av att få veta.

Jag håller i princip alltid på med diverse förklaringsmodeller för både min hälsa och mitt psyke. Det senaste teorin jag kör stenhårt på är hormonellt fel/någon slags skevhet eller obalans. Ja men det är ju för fan inte normalt att vara såhär. Sen märker jag också på hyn vad det är för faser. Det är som att enda gången jag mår bra är runt mens, då känner jag mig relativt stabil i humöret, och gladare och lättare i psyket.

sen brakar helvetet loss, ju fler dagar det går.

Grejen är ju den att detta skulle ju på - riktigt - kunna vara roten till väldigt många saker som känns fel i mitt liv, då humöret och mitt mående är det absolut värsta (... och orsakar mycket annan skit).

Just nu är läget sådär. Vi har verkligen haft en otroligt härlig jul, riktigt löjligt idyllisk!

Ändå finns det där. Det där SATANS skavet.

Glappet. Det där mellanrummet mellan önskat scenario och verklighet.

40 år och jag jämför mig förvisso inte så mycket med andra, men jag har alltid haft höga mål och satt ribban högt för mig själv. Och jämfört med vad jag hade hoppats på, så har jag en låååång väg kvar. Och på tal om glapp, oh but YES, självklart har jag ett glapp även inom mig själv (för att göra röran komplett, liksom!) en del av mig VET att det inte sitter i materiella ting, hög lön och ett fint hus. Jag vet ju att det handlar om att glädjas över det jag har, glädjas över att få umgås med de personer jag vill, känna tacksamhet över det lilla och kunna vara i nuet och inte ha fler saker än vad jag använder. Men de saker som är felande står samtidigt i vägen för detta, den här sunkiga lägenheten frambringar verkligen inte harmoni OCH DET SPELAR INGEN FUCKING ROLL hur mycket jag vill vara mindfulness-mästare så FÖRMÅR jag inte mig till det i den här soptippen. Men det gör mig inte heller till en ytlig person att jag älskar behandlingar, skönhetsfix och vackra ting. I lagom dos.

 

Blir full i skratt över hur en funkar, jag fick ett tips av en kompis om någon kräm som hjälpt henne mot PMS. Den har jag tänkt beställa, men inte blivit av då den kostade typ 400 spänn. Men jag skulle utan att blinka kunna boka in nån behandling för 3000. Nej, jag ska beställa den där krämjäveln, kruxet är att jag har noll koll på dagar, men får väl prova och gissa mig till när det är dags att börja köra den där (då en ska köra från ägglossning och framåt, eller hur det nu var). Krämer känns betydligt bättre än andra varianter, tänker inte äta några hormoner, never ever again. 

 

Så, tillbaka till idag. Jag har sen jag gick på semester känt mig så trött att det är löjligt. Vet att jag har pressat mig hårt och kört på i 180, men blir så himla irriterad när jag inte kan pressa och tvinga, trots att det är just det jag behöver låta bli att göra. Har man gjort så hela livet så är det dock inte bara. Mamma och pappa skulle åka i morse, så jag gick upp typ 9:30. Tröttast i kommunen. Känner mig helt trasig idag, översvämmas av känslor jag inte riktigt kan sätta ord på och formulera. Brukar alltid släppa litegrann när jag vet whatta fuck´s going on.

Förutom trött känner jag mig väldigt uppgiven. Det är nog det som hänt i år, jag orkar inte kämpa mer... nu får det fan vända. Och det är inte ett skit som vänder om man inte orkar vända på det, för det är ingen annan som kan vända något  åt en heller om en inte själv är med på banan, så att säga. Då kvarstår min fundering, var hittar en den kraften i den här röran, och när en själv saknar energi och glädje...?

 

2016, under större delen av året, var jag utmattad och för mig visade det  sig mest på det emotionella planet, märkte tydligt också fysiskt. Jag har verkligen aldrig gråtit så mycket som förra året. Orkade heller knappt ens lyfta en hantel längre, tappade allt av den lilla muskelmassa jag försökt bygga upp, fattade ingenting och fattade verkligen inte hur jag inte längre kunde pressa mig själv, jag som alltid klarat det? Jag har alltid jobbat, genom mina värsta mörkaste depressioner, genom panikångestperioder och genom sorg och livskriser.

 

Nu gråter jag inte längre, känner mig inte heller utmattad, men känner fortfarande ingenting. Känner absolut med andra, det är inte det, men känner inte någonting gällande mig själv, eller rättare sagt känner ingen glädje eller bra saker. Å andra sidan känner jag mig inte heller direkt deprimerad. Undrar om detta är sviter efter utmattningen...?

Eftersom jag är helt besatt av mina listor tänkte jag lista vad som kan vara roten till mina problem.

 

 

 

 

 

 

 

Jag har även många grejer från barndomen att jobba med, vet att mitt prestationstänk bottnar i det, men känns som det är minsta minsta problem just nu faktiskt. Tänker att om/när jag mår bättre så kan jag orka att faktiskt stryka ett fett jävla streck över gammal dynga.

 

Föreslog remiss till psyk för min psykolog, hon tyckte att det kunde vara klokt men ifrågasatte också min tanke om eventuell KBT:s effekter på min hypokondri, då jag redan konfronterar mina skräcker hela tiden och kör ångestexponering (är så trött så orkar inte ens förklara ordentligt...) hon har absolut en poäng i det, men jag antar att jag känner litegrann bara "jaha, då får jag ingen remiss dit heller" hade varit skönt att nån jävla gång få slippa göra allt själv och faktiskt någon gång få förlita sig på andra personers kompetens och få vara liten för en stund, även om jag fattar att det är jag som ska göra jobbet sen. Men jag orkar inte dra runt på hela jorden på mina axlar hela tiden, har slut på bensin för många, många år sen. Hade jag kunnat få träffa min psyk oftare så hade det kanske räckt så, men varannan månad hjälper tyvärr inte mig...

 

Lite bättre att skriva från en normal dator istället för mobilen.

Är strax på gång till psykologen, sist jag var på vårdcentralen för något hypokondrirelaterat tyckte läkaren att jag måste dit igen. Vad jag själv tycker? Ptja... min psykolog är bra och trevlig på alla sätt, men ger mig inte speciellt mycket att träffa henne typ varannan månad, då hon är konstant fullbokad. Dessutom känns det mer kurator-ish, då jag behöver serious help med framförallt hypokondrin som ställer till konstanta problem. När det är som värst är jag som en urvriden trasa all vaken tid.

Vidare så har jag så mycket grejer att beta av, vilket skapar ett stort behov hos mig av struktur. Det kan jag inte direkt säga att det blir, dels är problemet att har jag tid VARANNAN MÅNAD blir det mest av brandsläckande karaktär. Har fått ta de saker som varit absolut mest akuta just vid det tillfället. Detta gör också att jag kommer ingen vart med mitt mående och mina problem.

Sen, hur man än vrider och vänder på det, ibland skulle man helt enkelt behöva en rejäl spark i röven och faktiskt bara skita i grejer som krånglat till det för en. Bara komma över det, förlåta, glömma och sudda bort. Tyvärr är det lätt i teorin, desto svårare i praktiken. Eller ja, uppenbarligen för mig i alla fall.

Jag säger inte att jag vill förtränga allt, mest att allt kanske inte behövs bearbetas. Är ju mest jobbiga perioder då saker bubblar upp, hade jag fått bli av med de värsta och tyngsta problemen hade jag troligtvis känt ett betydligt mindre behov av att riva i eländet.

Så, mitt värsta problem skulle jag vilja påstå är min hypokondri, då den skapar oerhört mycket stress och ångest. Jag har nog alltid ansett mig vara lite lätt hypokondriskt lagd, men om jag bara visste tidigare hur illa det faktiskt kan vara hade jag definitivt knipit igen pajhålet. Tror det började när Tobbe blev sjuk, eller där åtminstone som det riktiga fröet såddes. Sen min tumör och allt trauma som följde på det, all tortyrliknande väntan på provsvar, besked, undersökningar, eviga turer till sjukhuset, klumpiga läkare och neverending analyserande och tolkningar av uttalanden från dessa. Magundersökningen som jag initierade tidigt 2016 var definitivt droppen. Är egentligen fortfarande inte heller klar, väntar på genetisk undersökning från Umeå och återkoll efter operation. Orkar faktiskt inte ens tänka på det just nu, men borde fått en kallelse redan då den egentligen skulle skett nu i december. Sen är det dags för den årliga kollen efter tumören.

Problemet är att jag har inte fått någon vila mellan problemen, jag har inte fått läka ihop ett dugg utan det har varit som ett konstant öppet sår som nån jävel ständigt strött salt i.

Sen förra året har mina problem varit:

1. utmattning (brakade ihop under våren efter alla turer med magundersökningen + de hittade massa cellförändringar) bland det värsta jag varit med om. Har aldrig gråtit så mycket som under 2016. Det enda som räddat mig litegrann är mina tupplurer. Gått stresshanteringskurs med ett gäng tanter inom vården, typ, det jag tog med mig därifrån var än en gång att yes, tupplur med ställt alarm ÄR faktiskt bra. Inte så mycket mer.

2. förutom cellförändringarna i sig som jag visste skulle opereras bort oerhörd stress inför allt som rör det vilket lett till abnorm stress över allt annat också.

3. "mensvärk" under flera månader.

4. urinvägsinfektionssymptom som också varande nån månad (visade absolut nada på tester)

5. under november fick jag ont under höger revben, varit och undersökt detta 2 ggr sen dess varav en gång akut. Undersökningar och snabbsänkor har ej visat någonting. Dödsångest över detta och har hunnit paniktänka så mycket vad det kan vara, troligtvis ställt 20-tal (allvarliga...) diagnoser hittills.

6. Under hela våren har jag haft problem med andfåddhet, stark ångest och obehagskänsla i höger lunga. Har även kollat upp detta och faktiskt på riktigt oroat halvt ihjäl mig för detta. Är fortfarande inte bra, men är just idag och igår bättre i alla fall.

7. parallellt nog har givetvis magen brakat ihop av all jävla stress och stirr, så kört omeprazol nån månad.

Det är så mycket skit jag varit med om hälsomässigt att jag har svårt att tänka klart när det kommer till sjukdomar. Känns liksom overkligt att man skulle få leva ett liv utan krämpor, jag är så van att leva med diverse fysiska problem som skapar oerhört mycket oro hos mig. Kommer inte ihåg hur det kändes att känna mig frisk. Så egentligen är det väl inte så konstigt att jag inte heller mår så bra. Har mina psykiska problem också på det.

However, hinner inte skriva mer för måste dra nu..

Jag har uppenbarligen svårigheter med att komma igång att skriva, mest för att jag har ett slags latent strukturbehov tror jag. Känner press på att jag måste skriva och förklara utförligt från början, och riva i vad allt bottnar i. Eftersom jag skriver enbart i syftet att skriva av mig FÖR MIG SJÄLV borde en ju ge blanka fan i att ens försöka förklara allt - EFTERSOM JAG REDAN VET. Behöver ju knappast förklara allt eller skriva i kronologisk ordning eftersom JAG upplevt allt. Istället låser det sig. Så innan jag får ordning på det här torphelvetet har det väl gått något år till...

nåväl. Dagens tema blir cv.

Jag har lite av ett drömjobb som det snart kommer bli en vakant tjänst på då en där snart kastar in handduken och går i pension. Då jag sätter upp mål gällande vissa saker och då uppnår dem i större utsträckning är detta något jag vill börja göra gällande det mesta. Visst kan livet sätta sina små käppar i hjulet, men då har jag åtminstone strävat framåt. 

Sen det här med cv då, det är ju ett helt projekt för sig. Förstår inte hur en kan låta så knastrande spraktorr som en lyckas göra, har aldrig nånsin fått till ett cv med en rolig/charmig/personlig twist, which is a bit weird för hur svårt ska det vara?!

Å andra sidan har jag alltid haft jobb så något har jag väl gjort rätt men skit i det. 

Sist jag sökte jobb, dvs till mitt nuvarande, skrev jag att jag tror det är vanligt att folk skriver att de är stresståliga. Skrev att det är då INTE jag, avskyr onödiga stressituationer - vilka oftast bottnar i dålig planering - alltså har jag blivit bra på struktur.

Idag är en sån där dag då jag än en gång tvivlar på att livet har någon egentlig mening. Jo, men seriöst, större delen av livet går ju faktiskt åt till att kliva upp på morgonen, klä sig och käka och dra på jobbet. Jag orkar och hinner oftast inte göra så mycket mer efter jobbet än att ta en tupplur, kanske träna, glo på nån serie. Åren går. Denna eviga rot till ångest ska jag dock inte gå in på nu.

 

Helt ärligt cv? Höhö, ja-aaaa... känner just nu för att ha sovmorgon till tio varje morgon, kontor inrett med Versace-möbler, och det skulle väl bli något i stil med ”visualiserar mig själv liggandes i ett bubbelbad drickandes champagne”. Absolut inte något heltidsjobb.

Förresten, efter min utmattning har jag fått världens sämsta lokalsinne och kan gå vilse flera gånger per dag inomhus. På riktigt.

Men eftersom jag vet att tjänsten kommer komma ut så ska jag denna gång överträffa mig själv och fila ihop något vasst. Trots allt är jag ganska bra också, och ibland för jävla bra till och med... även om inte min nuvarande lön indikerar det.