unscarred

Om veckorna susar iväg så är det ingenting jämfört med hur fort en helg går...!

Min yngste son sa häromdagen "asså, det verkar ju ASTRIST att vara vuxen. Ni gör ju ingenting roligt." Jag kan egentligen inte säga att det inte är sant, för jag kan inte säga att jag lever. Alltså lever som i LEVER. Sure thing, jag andas, sover, äter jobbar men var åratal sen jag kände mig levande. Det mesta är en transportsträcka till något annat, vet inte hur det blev så men sjukdom, motgångar och hög sysselsättningsgrad har för mig INTE haft en positiv effekt på nyss nämnda område. 

Och, yes, det är bra att ha vissa förbättringsamråden, mindre bra när det lett till någon slags uppgivenhet att en inte till slut kan riktigt uppskatta det som trots allt är bra. För egentligen när det kommer till kritan så vet jag att nyckeln till många saker är just det där lilla, att kunna känna tacksamhet och glädje för mindre saker. Kunna vara i nuet. Men om nuet inte varit så bra på många år och en utvecklat ett ännu mer avancerat katastroftänk än tidigare?För det kan ju inte vara bra om allt varit skit så länge innan? Vad är det NU för major shit på gång? Och kan det ens vara bra när det varit något med hälsan hela tiden senaste åren...? När jag jobbar halvt ihjäl mig till en alldeles för låg lön...? När jag är osäker på om jag ens bor i rätt stad...? När en haft så högt tempo under flera år att det inte funnits utrymme för hobbies och fritid att en glömt bort vad en tyckte var roligt tidigare? Kan sitta och slösa bort några timmar på mobilspel och slökolla på kläder jag vill ha istället för att göra nånting. Vill och tänker inte ha det så, men vet inte heller vad jag vill göra istället.

 

 

 

 

Jag har ett konstant massivt behov av att skriva av mig. Alltså tänkte jag börja blogga igen, för min egen skull. In style of dagboksform, snarare än åh-se-mig-jag-gör-vad-som-helst. Ja, ni vet ju typen. Eftersom 99 % (oavsett ålder) verkar vara så, dvs behöver bli sedda/bekräftade/who gives a flying fuck känner jag mig ganska ofta som en stofil från stenåldern (uppgraderar ju förvisso snart till 4.0, så det där med mossig stämmer till viss del ;)) med mina evighetslånga detox-sessions från sociala medier och internet. Och mest av allt, känner mig galet obekväm med att skriva privata saker. De fåtalet personer som behöver veta shit om mig vet ju redan det eftersom vi pratar. Men. Skrivbehovet finns ändå där. Så; hade ett diffust minne av att jag hade en blogg en gång i tiden, blev förvånad att den fanns kvar i cyberrymden... så kan ju lika gärna damma av den än att tänka att jag ska sparka igång en ny. Oftast kan tanken finnas där sen händer inte så mycket mer. Så då är jag igång. Mitt fokus kommer först och främst ligga på mitt mående, eftersom jag har inte riktigt haft tid att ta itu med det (kbt, etc) så ska försöka få ur mig. Och, jag skriver i ni-form bäst jag vill, även om det bara är jag som läser. :)